stunder av lycka

sandra läser nu carolina gynnings bok. Den har jag så klart läst också ;)
Nu sitter jag och sandra och bara älskar henne i "Förkväll" haha en till som älskar blonda tjejer med alledels förstora bröst^^

Vi är insnöade här, mamma kunde inte kommer till jobbet.  Emma kunde inte åka till körskolan.
haha. Synd att det är blötsnö bara, det kommer vara heeemkst at tvingas gå ut i det här vädret med alla små ungar sen. (sandra är där nu, hehe)

jag älskar mitt nya gossedjur med, Glader! Han måste vara världens ledsna hund. MEN världens gulligaste! lööööööv.


nu ska jag ringa sara och kolla bruce var igår!

om du har så feeel, allt du trott fanns på papper.
jag är ledsen , du fattade inte.  Du visste inte.


få se om det här går då...
blogg.se vill inte vara vän med min dator här. Det är trist. Det vill inte bilddagboken.se heller. Dumt det också.

Men ialla fall, lördagen var kanon!
söndagen var det promenad med heeela familjen och film med sara o ida.
Måndagen var pussla med fredrik
idag ska jag träffa emma.

ohh

 

nu sitter jag här med OC i bakgrunden och väntar på att mitt hår ska torka. Det går seeegt.
Sandra den tönten har gått och blivit sjuk! JAG VILL JU HA MED HENNE I KVÄLL >_<
Du och jag skulle ju dansa sönder golven! Vi skulle ha vara the kings liksom. Fast inte lika manliga.
 
Jag ska nu slappa, sen ska jag börja göra ordning mig. Kläderna inför ikväll är dagens kluring.  Mitt hår med för den delen, jag ska ha lockigt idag...  det blir väl helt okej. Det har inget val.
Nu ska jag fylla på mitt glas och äta mer solrosfrön!
see you later / syster fluff

Jag satt i bilen. De sjöng och pratade, de skrattade.  De var precis så där
underbara som de alltid är. Jag satt i baksätet, jag grät.

tårarna var små och rann försigt under mina glasögon. Jag torkade dem eftersom. Mina fingetoppar blev gråsvarta, blandades ut av tårarnas salt och L'Oreal´s mascara. Jag försökte gömma mig i mörket, jag försökte spola tillbaks tiden. Jag försökte att förstå, jag försökte övertyga mig om att jag hade gjort rätt.

Vi hade vart och sett filmen "click" på BIO. Filmen handlade om en man (adam sandler) som fick tillgång till en fjärrkontroll som styrde livet. Han kunde spola över saker som han inte orkade med och han kunde spola tillbaks till  tid som har vart. Han utnyttjade den till fyllo utan medvetet om att allt han gjorde spardes och fjärrkontrollen bara upprepade det han valt att gjort förut.
Till exmpel, han blev sjuk. Han spolade över det. Förspelet, han spolade över. Middag med familjen, han spolade över. Det slutade med att jämt när han blev sjukt spolades det över, alla middagar spolades över allt sex spelades över. Det slutade med att han missade ungefär hela sitt liv pågrund av fjärrkontrollen.

Filmen för sig var vädligt amrekanskt och var väl så där. Men i bilen på väg hem satt jag och funderade... och jag kom fram till att jag kände mig som verklighetens Adam sandler.

Jag flyttade efter nian, jag var sexton år. Jag fick mitt liv här i Borås, jag fick min vardag. Jag fick mina sju dagar i veckan, mina tjugofyra timmar per dygn. Jag fick mina år här.
Felet var att livet hemma fortsatte, mamma fick sin vardag, pappa fick sina sju dagar i veckan och farmor fick sina tjugofyra timmar per dygn, precis som alla andra.
Utan mig. Och jag utan dem.

Och jag missar allt det där, mitt liv gömmer deras liv. Upptagen av mina timmar missar jag att deras timmar också innehåller sexti minuter.

Min moster marie och min farbrors fru gick ner jätte mycket i vikt förra året, det tränade tillsammans och blev stolta tillsammans.

Nu till helgen kom marie förbi under fredagen när vi festade och sjöng för fulla muggar. Hon hade gått upp i vikt. Hon hade gått upp i vikt. hon hade gått upp i vikt.
och jag märkte det.

Det var vad som fick mig att grina, inte att hon hade fått på sig några kilon (hon var lycklig, så vem bryr sig?) men att jag märkte det. Att det hade gått så pass lång tid sen vi sågs sist att jag såg skillnad på henne. Under hennes dygn har hon gått upp, hennes sexti minuter har blivit tyngre.

Min farmor hade gått ner i vikt och lillkusinen simon har blivit äldre.
Allt under sin gömda tid, under den tiden jag har missat.
Under den tiden jag gjort armhävningar på friskis, medan jag provat kläder på hm, medan jag fikat på Tant Grön.

Jag missar så mycket, jag missar ett helt liv hemma.
 Fredrik Eklund skrev:
"Alla vill vi leva om vi vågar"

Jag vågade flytta, jag vågade ge mig ut på öppet hav, utan att veta vart närmaste land var. Jag vågade hoppa från fågelboet. Jag tog mammas hembakta bulle och pappas parfymdoftade tröja och lindade in det i handduken vi fick av mormor i julas och knöt fast det på en pennan som jag hittade i skogen bredvid huset och begav mig till Borås.
Jag möttes av underbara leenden och högklackade skor!
Jag lämnade mina stora byxor och bytte ut dem till korta kjolar. Jag köpte örhängen och satte på mig smink. Jag log ett leende, ett vackert leende och viskade till mig själv



När jag satt där i bilen visste jag inte om jag hade gjort rätt. Jag hade vågat, men frågan var om förlusten var större än vinsten?


De senaste halvåret har jag hört från olika håll hur jag har förändras.  Till det yttre.
Det var som sussi älskade vän sara sa till mig:
- Du har förändrats så mycket till kläderna men du är fortfrande samma goa person!
sen gav hon mig en stor fyllekram. Orden värmde. Kramen med.

Men nu när jag fått höra det, igen och igen. Känns det mer som ett slag i magen. Förändrats. Det känns som det är ett hot folk säger till mig. Du. Är. Förändrad.


Jag har inte förändrats, jag bara vågar vara den till det yttre som jag alltid velat. Jag minns att jag och Lisa sa i åttan när vi tillsammans tog hål i öronen. Vi skulle ha tusen örhängen, vi skulle byta varje dag.
- Hej lisa! kolla på min vägg, vår dröm blev sann för en av oss. Grattis?


Jag bär kläderna jag förut trodde jag var för stor för. Jag trodde jag inte passade i färger. Jag bodde förut i svart och  grått. Jag bodde förut i enfärgade linnen och munktröjor. Under munktröjan satt jag och kollade avundsjukt på tjejen bredvid mig. Hon hade rosa tröja, glittrande örhängen och jeans. Hon var så vacker. Hon lyste, hon glittrade. hon var vacker. Hon var färg.
jag ville vara hon. Jag vill också ha den där tröjan, men väl i butiken sa jag  "äsch, det där inte jag".

Inte cissi, varför drömde du om det där kläderna ? Varför ville du då vara hon?
Säg mig, varför ångrade du alltid att du inte provade just den där tröjan om kvällen.
För jag inte vågade? Rädd för förändras, tänk om någon inte skulle känna igen mig. Tänk om någon skulle tänka "Vem försöker hon lura"

Vem förösker jag lura?

Jag ville inte lura någon, det var bara jag som visste min dröm. Min dröm att vara vacker. Inte bara rolig. Utan vacker. tänk att få höra någon säga att man var söt eller snygg. Orden vågade jag knapt tänka. Jag ville inte påminnas om mitt yttre, ville påminnas om min besvikelse.


I borås visste ingen vem jag var, här kunde jag våga. Här kunde jag förändrats utan att någon visste, utan att någon skulle bli lurad. Här kunde jag bli hon.
och det blev jag.

Nu är jag hon med en rosa tröjan, med de örhängerna som glittrar mer än snön på en orörd bakgård.
 Här blev jag vacker om lördagen, jag var söt på onsdagarna.

Men det dagarna jag åkte hem, åkte hem dit jag sist var grå. Där folk inte känner igen mina byxor, eller mina ben. Mina ben visade jag aldrig, nu spatserar jag runt i dem med mina silvriga högklackade skor.
Och när någn där säger "Vad du har förändrats" Då känner jag mig löjlig, jag känner mig blåst.
Har jag gjort dem besvikna? Känner det inte igen mig?
Det kanske inte vet om att jag fortfrande är samma goa jag, fast jag glittrar. Jag lovar, jag har inte förändrats! Jag är cissi, hon som är klantig. Cissi, hon som älskar choklad. Jag är cissi, fast vacker.
Känner du igen mig morfar?

Jag kan känna någon sorts avensjuka när de ser att jag förändrats, Inte till mitt utseende utan att jag har vågat förändrats. Jag ska känna mig snyggaste, vackraste, stolt. Jag har gått ner det där kilorna, jag är söt.

Fredags, jag kände mig inte vacker, jag kände mig inte stolt.
Jag var bara avensjuk. På dem.
På min kusin sanna, min min bror pontus, på dom som hade saker gemensamt.
De satt och pratade.
Jag och pontus skulle sköta musiken... jag ville sätta på musik som jag och bästisarna hade lyssnat på vägen upp. Pontus sa:
- Näe, vi ska lyssna på lite släcktmusik!
Låten han satt på var ny för mig, jag kände inte igen den. Var detta en släcktlåt? Sen när?
vart var jag då? Var jag på HM i knalleland, eller var jag i vårgårda?

Som en främling  lämnade jag mitt rum och satte mig i köket. Och lyssnade, alla hade kul. Jag var nöjd. Jag tog en klunk vin och dansade ut i vimlet igen, jag glömde snabbt bort den tanken.


Jag har blivit en liten svan , från att vara en ful ankunge. Men på en sekund föll jag, jag slutade simma. Jag tappade alla fjädrar, jag tappade talförmågan. Min näbb var stängt. Sönder. Ihop limmad.
På vägen från att vara en ankunge har jag lyckats simmat för långt, att svanen inte hittar hem. Din flock har simmat vidare, utan att vänta. Jag skulle ju inte tillbaks. Jag hade hittat mina egna här i borås. I borås är alla svanar. Här finns det vackra folket. Har har vi alla lämnat våra fula ankungar hemma.
Eller är det de som har tröttnat på oss?



Ariel hade hela tiden  en dröm om hur det var ovanför ytan, hur var det att gå med egna ben?
Hon fick egna ben. Precis som jag.


I bilen tänkte jag på filmen igen,
Om någon skulle lägga mitt intagningbrev till Ljud&bild skolan i borås på min bänk, och skriva en lapp

"Snälla flickor förtjänar en chans. Jag vet att du väljer rätt den här gången. Love / Morty"

jag ver ärligt talet inte vad jag hade valt.
Försvunnen tid går alltid att ta igen?


Jag kommer aldrig bli en svan.