stunder av lycka

"Se på mig, bara en gång för helvete. Se på mig nu, Le mot mig, snälla!
Framför mig satt en äldre man med röd näsa och ännu rödare ögon. Hans panna rynkad, läpparna grå. Han såg sjukligt smal ut. Det vita håret spetsigt och tjockt som morrhår. Jag sparkade mot tågväggen för att locka hans uppmärksamhet. Hans ansikte ryckte fram och tillbaka i takt med tåget, som om han lyssnade på en bra poplåt i osynliga hörlurar men han hörde och såg mig inte - för jag existerade inte."

Om ord fanns.