stunder av lycka

Mina ord tog slut mitt i meningen. Jag blev tyst och tittade ner i backen. Regnet föll hårdare mot min hud och vinden blev bara kyligare ju längre vi stod kvar. Du väntade, du väntade på min talförmågan skulle börja fungera och en förklaring skulle komma. En enda förklaring varför, en enda förklaring så att du skulle förstå. Det var det enda du begärde.

Jag var fortfarande tyst, jag kände hur du tittade på mig men jag vågade inte möta din blick. Kvällen blev mörkare, endast gatulyset som lyste upp ovanför oss. En höstkväll så typiskt att den själv berättar om hur stämningen mellan oss var, dyster, mörk och blöt.

Tårar, svordomar, krossad kärlek.

Nu var du tyst, ditt skrik hade tystnat och dina ord tagit slut. Precis som mina gjort. Men mina tog slut på brist av användning. Jag visste inte hur jag skulle förklara eller varför jag ens hade gjort det. Medans dina ord tog slut för att du inte hade något mer att säga. Dina ord hade sagt det dom skulle, det hade inte mina. Mina ord var tomma, väderlösa och snart bortglömda.

Vi skulle vara lyckliga, vi skulle dansa oss igenom livet hand i hand. Men jag gjorde ett felsteg som ledde till att hela dansen tog slut. Jag ville försöka igen. trä på mig ballerinaskona och stå på tå, du ville aldrig mer se mig.

Jag förstår dig. Jag sa inget mer och inte du heller. Medan jag tittade ner i marken vände du ryggen till och gick din väg. Jag hörde hur dina fotsteg slog mot den blöta marken men jag vågade inte titta upp. Jag ville inte se dig gå härifrån, jag ville inte se dig gå ifrån mig.

Tillslut lyfte jag blicken och titta efter dig, jag såg endast hur någon gick långt där framme vid korsningen. Vem det var kunde jag inte urskilja, mörkret tog död på alla detaljer.

Regnet hade lugnat ner sig, kanske var det för att förtydliga mina egna tårar. Jag kände mig tom, väderlös och snart bortglömd.

Jag sparkade mot backen, jag bet ihop läpparna och kände hur min kropp sprack.

Jag sprack sönder.

Mitt blod låg överallt runt om gatulyset. Mina hjärtat var krossat och söndersmulat. Jag gav höstkvällen ett minne att bevara, något att berätta för de andra årstiderna. Mina läppar låg alledels för långt bort från varandra för att kunna bilda ett leende. Min lycka var stulen och min framtid bortspolad. Mina lungor var så pass spruckna att vinden bara blåste rakt igenom. Mina handleder, lår och bröst låg utspridda i busken alledels intill. Mitt blod blildade små pölar på backen. Nästan lika stora som regnpölarna. Den mörka färglösa höstkvällen blev rödflammig på några få sekunder.

Jag sprack sönder när du valde att lämna mig.

Men tanke på vad jag hade utsatt dig för, var ett enda stort blodbad det enda som jag förtjänade.. . Tårar, svordomar, krossad kärlek.