stunder av lycka

”Stanna jorden jag vill kliva av”  meningen som så många av oss skrivit. Eller några i alla fall, jag gjorde det. Jag skrev den av olika anledningar, en var för att meningen var lite komiskt, en av behov av en paus eller att inte ha någon aning om vad fan som händer. Det hör till vår ungdom och mognadstid. Allt ska vara förvirrande, och det var det. Minst sagt. Och hur är det nu ? mognare? njaa. äldre är ett bättre ord.

Men idag , idag när jag var ute och sprang krockade jag med den här meningen. ”Stanna jorden, jag vill kliva av” Tänkt vad skönt? Och jag kan erkänna att jag har tänkt tanken på att ibland skulle det vara skönt att bara kliva av , ett stort bamsesteg över jordens kant och bara …

Tanken är skrämmande. Men varför vill jag kliva av jorden? Att snurra runt , runt , runt … tillslut får allt snurrande en att må illa. Här i livet snurrar allt! Pengar! Vänner! Pojkvännen! Se jävligt bra ut! Rolig, snäll, trevlig, söt, omtänksam, tuff, unik ,s exig, utmärkas  MED MYCKET MERA! Allt snurrar runt oss, runt mig. ”Stanna jorden, jag vill kliva av”  Alla krav kan få en att vilja spy, lite på sidan av så att ingen annan ser. Karusellen åker runt medan du hukar ansikte på sidan av och kräks, jorden kan snurrar vidare.

Men har du otur, så snurrar du kvar på samma ställa när jorden snurrat runt och du får din spya rakt tillbaks i ansiktet. Inte lättaste sättet att torka tårarna då? Tårar och spyor i salig blandning.  

”Stanna jorden, jag vill kliva av”. Ja, vad skönt. Blunda och hoppas på att den mark man hamnar på är mjukare, grönare, varmare än den man lämnat. Kanske kan vi se jorden därifrån?


”Stanna jorden, jag vill kliva av” Om vi kliver av , kan vi köpa en retur biljett ? är vi välkomna tillbaks? Finns våran plats kvar eller gick den till näst behövande?


Undrar vilkens plats jag tog i såna fall.


”Stanna jorden, jag vill kliva av” Vad är det som får mig att vilja vara kvar? När jorden snurrar som mest och jag känner spyan kittla i halsen?


Ni vet när man åker karusell och man känner det där suget i magen, det där suget som får en att skratta obegränsad,  bara utav en underbar känsla, det där suget i magen får en att skrika ”snurra fortare fortare!!”. Det där lyckosuget får en att glömma varför man ens mådde lite illa i början.

Det där lyckosuget i magen får en, att efter åket rusa runt hela karusellen och studsa fram till kassan och sträcka fram sin hand med tjugosedeln i och säga

-          En till biljett tack!

Och man vet om att risken finns att jag kanske mår illa denna gång, men jag kan lika gärna få skrattet i ögonen och tjuta av lycka ut ur mina öron !

Jag kom kanske inte fram till något speciell när jag sprang, bara att livet fortfarande suger flera gånger om stundvis och jag har tanken på att fan vad skönt att bara ge upp.  Men det där suget i magen, det där himla lyckosuget i magen . .  det är nog det bästa som finns på hela våra jord. Snurrande eller ej.