stunder av lycka

Jag vet inte, det här med att vara kär är helt underbart. OCH totalt skitläskigt.
Som igår när vi låg och såg på O.C (gustaf hade inte sett det och när jag tillslut fick han att se ett avsnitt blev han fast) somnade jag på hans bröst. Det var underbart mysigt och varmt. Eller när han ler utan andledning och jag frågar vad han ler åt,
- Jag är bara så lycklig att få ligga här , tillsammans med dig.

Det är såna stunder lyckan intar ens kropp. MEN det skrämmer mig att tycka om en annan människa så här mycket. Att veta att mina tankar dras till honom när han inte är brevid mig. Jag vill inte vara beroende av en annans känslor. Nu spelar inte bara mitt liv in utan det jag gör påverkar även honom. Precis som de val han gör påverkar mig. Det blir liksom så när man umgås så pass mycket som vi trots allt gör.


jag van att allt slutar i kaos, allt slutar fel, allt ska sluta i katastrof.
Jag antar att jag vänta på den dagen han plötlsigt har slutat le och iställer berättar att jag inte gör honom lycklig längre. Är jag rädd att förlora honom ?


ja, jag är nog det. Att vara kär är fantastiskt, men kärleken kan ta slut
och då lyser inte solen lika starkt längre
och vinet smakar inte lika bra

och att min säng blir kallare utan någon att dela täcke med vet jag
I bland när jag tittar på honom kan jag inte förstå att han är min
kanske är det medvetet

för jag fungerar ju så där, jag vill ha allt planerat. Jag vill veta hur det slutar, när det slutar

För inget förhållande håller ju för evigt ?