stunder av lycka

Jag har under den senaste tiden förstått saker omkring mig. Jag har aldrig brytt mig om att jag hade dålig (döv) hörsel som liten eller att mina ögon flyger och far bäst de vill. men nu har jag börjat.

Första gången jag kom på att mina ögon nog inte var som andras var under en lektion i årkurs 3. Vår lärare Svante stod och pratade om något längst fram i klass rummet, något som jag för längesen slutat lyssnat på. Istället fördrev jag tiden med att dela upp han i flera styckna. Svante var i min värld fyra- fem styckna, jag delade sakta på honom med blicken och satt sakta ihop honom (Ett tidsfördriv jag än håller på med).  Efter lektionen nämnde jag detta för mina vänner och de fattade ingenting. Jag nämnde det i mening typ "jo brukar ni också dela upp saker när ni har tråkigt?" och jag väntade mig svar som innehöll mycket "jaaa" istället fick jag bara en massa frågor.

Någonstans där förstod jag att mina ögon inte var precis som andras. Visst kanske är det jätte många som OCKSÅ hade detta tidsfördriv  men just då verkade inte det som det. Jag tyckte det var lite jobbigt, nästan pinsamt. Varför kunde inte dom också göra detta? Är jag kanske galen eller konstig. Jag var i alla fall annorlnda och dom visste om det. När man enbart nämner detta är det inge farligt, jag menar... alla hade vi våra problem när vi var små.

Men just då var det jätte jobbigt. Jag hade enormt stort blond hår, glasögon och var flickan med den enorma fantasin. Tjejen som alltid hade konstiga ideer till lekar och som skrev konstiga berättelser. Att jag fick ännu en sak som var konstig hjälpte inte mig. Att de inte höll med mig om att deras ögon också lekte spratt med dem ibland gjorde bara att jag själv kände mig mer konstig.

Jag har alltid vart den roliga just för jag hade min fantasi och kunde komma på många roliga saker. Men även var jag den klumpiga, den kom med i paket. Inte bara att jag snubblade ofta, jag kunde säga emot både fröknar och större elever, jag var snabb i käften. Men detta ledde även till att jag ofta sa fel saker, klumpga saker, jag snubblade över gränsen om vad man kunde säga. Jag hamnade i sitvationer där jag enbart kunde prata mig ur. Även var jag en hejar på att slåss mot andra barn. Jag var envis och sa någon till mig att jag inte vågade slå slog jag. Sa någon att jag inte vågade gå upp på granens tak gjorde jag det.

Jag lärde mig konsten att prata, att få folk att skratta, att få saker jag ville ha. Jag lärde mig att bjuda på mig själv. Ofta. Mycket och nästan alltid. Jag lärde mig att göra narr av mig själv. Jag s-s-stammade, jag hade runda glasögon, jag ramlade och jag läspade.

Hade jag inte det roliga hade jag inte så mycket annat. Men allt föll en dag. Allt bara föll. Jag hade traskade igenom mina år som den roliga kompisen brevid den snygga. Jag har aldrig brytt mig om killar. Min bror var och är världens romantiker. Jag var världens komiker. (Nu har jag börjat förstått mig på killar, jag har vågat sagt hej och presentera mig utan att skämta. Eller att vänta på att de frågar vem min kompis är). Men sak samma.

Som sagt, allt föll för mig en dag. Något som funnits hos mig sen jag var liten. Den känslan att inte räcka till, att alltid vara på min vakt för att inte bli ensam. Att hela tiden bevisa för mina vänner att jag faktiks är något att ha.  Den känslan som jag kan minnas att jag har haft sen jag var... jätte liten. Jag minns att när jag var liten kände jag mig ivägen för mormor & mamma. Jag kunde gå bort från dem bara för att låta dem vara ifred. Jag kunde ibland gå in bland mina alla gossedjur och leka, för jag inte ville vara i vägen för pappa. Jag brukade muta min bror för att han skulle leka med mig, för hur skulle han annars vilja det?

Samtidigt som jag visste att det inte skulle synas utåt att jag tvekade på mig. För vilken skulle då skratta åt mig?
Det är sjukt att jag som liten kände så här. Då kunde jag inte sätta ord på det jag kände, jag grinade mest. Fast tyst, då så ingen skulle fråga varför. Jag har och kommer nog alltid ha mycket fantasi. Jag klarade mig på det. Det var något jag kunde fly till utan att vara i vägen för något. Jag kunde skapa mig egna konversationer och lekar och inte behöva bry mig om andra.

I fyran fick vi lapper i skolan om frågor om mobbing. Jag skrev att jag var mobbad. Det var för att det kändes som det. Folk skrattade åt mitt hår, åt mina göasögon och att jag s-s-stammade. Men jag skrattade med dem, det var mina vänner. Det var personer som ibland var snälla mot mig. Jag hade blivit kallad till ett möte om lappen jag hade fyllt i, men jag stod utanför fönstret med en kompis och tittade in. Jag ville få hjälp med det jag kände, men samtidigt visste jag att det var inte mobbing, det jag kände var inte något sånt. Jag gick aldrig in. Jag var inte mobbad, jag visste bara att något inom mig var fel.

I sexan skulle vi skriva dikter. Jag skrev en dikt som var ungefär så här  "Om ni kunde se mig, om ni kunde höra mig, även om jag står framför dig ser du personen bakom". Lisa skrev också en dikt, den gick ungefär så här "Jag står här ute i vinter och väntar på dig. Jag står under lyktstolpen och väntar. Jag fryser och det är oerhört kallt men jag vet att när du kommer och pussar mig kommer allt kännas som sommar". Svante älskade lisas dikt, men varken han eller lisa förstod min. Förstod de inte att jag kände mig ihålig. Jag var tolv. Och ville att någon skulle se mig. Inte skratta åt att jag gjorde roliga låtar eller vågade klä ut mig och låtsas vara någon annan i matsalen. Jag ville att någon skulle fråga mig något och kräva ett svar.

Jag har sen jag vart liten åkt in och ut på lasarettet. Jag har haft fel överallt. Ont överallt. Någonstans inom mig vet jag precis som jag visste då att det inte bara var mitt ben som gjorde ont, eller mitt huvud. Jag ville återigen att de skulle se, något mer. Men de gjorde de aldrig, för jag sa aldrig mer än vad de frågade.

När jag gick i femman ville jag ha tablatter för mitt ryggont. Jag visste att tabletter gjorde folk lyckliga, min rygg gjorde delvis ont, men främst ville jag känna något mer. Kanske har alla barn samma känsla, vad vet jag. Kanske har alla barn velat ha tabletter för att känna de dom tror andra barn känner.  Även ville jag ha sömntabletter.  Och ätit tabletter "för tillfälliga sömnbesvär". Det vill säga i åtta år.

Jag kommer på så sjukt mycket saker. Saker jag förträngt. Jag hade en underbar barndom. Både mamma och pappa har alltid sagt  att jag blev den fundersamma av mig och min bror.  Det stämmer för wow, vilka funderingar jag har haft. Det jobbiga är att med mycket tankar får man upp ögona för andra, hur andra är och mår. Främst såg jag det jag ville se. Alla verkade lyckliga, varför kändes det som om de var lyckligare än mig? Jag funderade jätte mycket på det när jag var liten. Inte just det för tror inte jag förstod vad det innebär men alla såg ut att ha något som jag inte hade. Jag förstod att det inte bara var mina ögon det var fel på, utan något mer.

Som jag sa , en dag föll hela min fina komikerdräckt ihop. Under ett år orkade jag inte längre le, eller försöka för er att skratta. Jag gav upp i årskurs åtta.  Jag kommer ihåg en dikt jag skrev till svenskan om en skog. Skogen var fantastiskt fin, det var blommor och bin och solen som lyste in. Men mitt i allt fanns det ett träd. Ett träd som inte var som alla andra gröna vackra träd. Först såg man inte det trädet, för skogens glans gömda det. Men när man väl hade upptäckt det kunde de inte gömmas bort igen. Trädet var ruttet, trädet var dött. Trädet hade dött för längesen. Men ingen hade sett det fast det hade hänt framför deras ögon. Blommorna hade luktat för gott och solen lys för starkt. Jag tror att den slutade i någon sådan här stil  "Men när de väl märkte det döda trädet var det försent, för både han och jag hade ruttnat, för länge längesen"

Fast jag kom tillslut i min dräckt igen, en dag under sommarlovet vaknade jag upp och insåg att må så här skulle inte leda någonstans. Jag kom fram till att alltid tänka posetivt. Att alltid se möjligheter och föröska uppleva allt jag vill uppleva. Jag ville leva mitt liv. Jag ville inte må som jag gjorde men kom på att saker och ting inte blev bättre med att må skit.

Det var den bästa dagen i mitt liv.


Alla andra tusen jobbiga sitvationer jag kommer på nu som hänt under min barndom vill jag inte skriva ner. Jag har så mycket saker egentligen att säga. Men det klarar jag inte. Jag måste acceptera det själv först.

Jag är fortfarande den klumpiga, jag gör fortfrande narr av mig själv, jag är fortfrande envis. Jag är fortfrande ihålig men jag jobbar med det varje dag, hela tiden. Jag älskar mitt liv och skulle inte vilja ha något ogjort.
Jag kom ihåg att min svenska lärare frågade om hur jag kunde ha sådan empati , hur jag kunde sätta mig in i andras sitvationer. Jag skrev mycket noveller om allt.  Även ha någon frågat hur jag kan tänka som jag gör...
Jag har sen var liten studerat hur vi människor fungerar. Dels för att ta efter och föröska bli lika lyckliga som dem, ibland för att placera min egna känsla in i ett problem. Det var enklare att använda fantasin för att acceptera. Detta är en egenskap jag inte skulle vilja leva utan. Jag vill jobba med människor och att då föröska förstå mig på andra är det viktigaste som jag kommer kunna göra.

Jag är fortfrande hon med glasögon och som s-s-stammar ibland men som sagt älskar mitt liv.
Men visst kan jag störa mig på att någonstans kan jag tänka på...
Om jag inte hade kommit efter i tal och skrift?
Då hade jag kanske inte alltid vart sist i att skriva, eller hatat skirvastil, eller låtsas varit sjuk på onsdagar för det var engelska då. Kanske hade jag inte jämfört mig och drömt om att mitt namn också skulle ropas upp när margareta berömde alla som klarat av hela läxan.
Jag hade alltid saker att träna på.

Jag har alltid blivit irrterad över när mamma tagit upp detta med min "dövhet" på kvartsamtalen.
"Men att cissi är efter i engelskan kan nog vara i att hon var efter när hon var liten pågrund av ..bla bla bla"
jag stoppade alltid mamma och sa "Det där är ingen orsak att skylla på. Det är väl bara så att jag inte är bra i det."
Jag ville inte vara annorlunda, jag ville inte vara flickan som de tittade konstigt på bara för jag delade upp min lärare i tidsfördriv.
Detta är inget som jag hatat när jag bara vart liten utan som jag sist sa i tvåan när vi hade samtal om engelskan. Mamma sa samma saker som alltid och jag stoppade henne.


Jag har inte velat vart i vägen, jag har inte velat vart annorlunda. Jag ville vara som de andra barnen som hade svårt med matten. De hade inte mattehuvudet, jag vill "inte ha språkhuvudet".

efter att nu intresserat mig för min ögonsjukdom "nystagmus" och faktiks börjat tänk efter. Det kanske är okej att ha en orsak varför saker och ting inte är som det är. Jag är inte i vägen bara för jag har ett handikapp. Jag har fått kämpat (vem har inte fått det?) mig igenom skola med mitt spårk. Att skirva, en sådan simpel sak som att skriva.
Att jag i huvudet oftas delar upp orden och bokstaverar för att förhoppningsvis få ordet rätt, är ingenting jag delar med mig av. Eller att jag oftas googlar på ord för att se hur de stavas.
Men när stefan idag frågade mig om jag hade någon sorts dyslexi, slog det mig att jag under alla år kan det ha vart så enkelt.

Jag har inte dyslexi men jag har något som inte stämmer. Att jag har jätte svårt att fokesera blicken på den vita tavlan i skolan har jag inte klagat på, att de har värkt i mina ögon när vi tittat på vita powerpoints inget jag heller klagat över, eller att jag verkligen inte ibland kan se hur ordet längst fram ska stavas. För orden och bokstäverna inte är stilla.

Kan det vara så att om jag inte vart döv när jag var liten, eller haft mina underbara rörliga ögon, kanske hade det underlättade för mig?
Inte bara i skolan utan i allt. Kan känslan att vara efter, att vara i vägen, man min ihålghet komma från något så enkelt ?


Vet inte alls vad min tanke med att kasta ut mig dessa funderingar var. Men jag förösker gång på gång att förstå mig själv. För visst hade mina älskade föräldrar rätt, jag är fruktansvärt fundersam :)