stunder av lycka

Kom just hem, vart ute med hundarna.

Detta vinterparadis vi hade i typ fem sekunder har försvunnit. Kvar är något som liknar en nersläckt sagoland. Mörker,mörker och mörker. Endast lamporna i husen syns.

Jag gillar det, lite grann. Det blir som sagt sagolikt.  Det blir skumt, mörkt och dimmigt. Endast lamporna som lyser upp och visar att det finns liv här i vår dalavärld.

Kanske gillar jag det för jag identifierar mig med det. Jag är skum med små ljustecken som visar att det faktiskt finns liv där inne.

Jag vill hålla någon i handen. jag vill röra vid någons kind. Jag vill bråka om dosan till tv. Jag vill ha en fucking karl i min vardag!

alla bara vill vara singlar omkring mig, jag vill inte det. Jag har vart singel i snart 19 år. Jag kan med alla säkerhet säga att det inte är något att rekomendera.


Snart ska jag och mamma in till stan och se på teater/dans. Beckeli är med. Jag saknar hennes fnitter och oskyldiga leende. Och hennes grova skämt.

Nu ska jag räkna matte. Eller jag SKA räkna matte. (enligt mig själv är ett måste en orsak att göra alla det där andra tuusen saker som just jämfört med matte är himla viktigare!)

så med andra ord ska jag gå o pussla.