stunder av lycka

Idag fick jag säga hejdå till mitt pussel. Det var faktiskt rätt jobbigt. Att minnas alla timmar jag suttit där, alla samtal vi har haft runt det där pusslet. Hur jävla irrterad jag blivit och hur tillfredställd jag har känt mig med alla små små bitar tillslut hamnat på rätt plats.

Att inte hinna pussla klart det , att ge upp innan jag var nöjd. Innan motivet var klart, innan jag såg bilden i pusselt som visas på kartongens framsida.
Så många pusselbitar som fattades men som ändå bara låg där framför mig.
Att känna att timmarna bara skulle åka ner tillbaks i lådan... att se speciella bitar som jag vet var ett nöje att hitta bara blandats ut med alla andra bitar. Vissa bitar som råkat ut för olyckor, som den stackars bit som hamnade i moses mun.

Allt fanns där. Skulle jag låta det vara kvar? Fortsätt sen...
jag visste att det var tid att plocka bort det. Nu hade pusslet åkt fram o tillbaka. Det har gått sönder och byggts ihop. De har tappats bort bitar och hittas.

Det var nu det skulle ske, att dra fingrarna över pusslet och låta det ramla ner i lådan gjore ont.
men att veta att så fort det är nere i lådan och den skulle vara stängd kommer det kännas bra.

Jag började pussla för att fördriva tiden hemma här. Jag började pussla för att ersätta sandra, emma och carolin.

Tanken slog mig att en dag kanske jag måste dra ner dem i min låda. Och stänga igen. Gå vidare.
Att kolla tillbaks och veta att jag aldrig blev färdig med dem, att veta att även om bitar gått sönder har vi lyckas laga dem. Att veta att det kanske fattdes bitar men att det endast skulle märkas på slutet, när alla bitar är på plats.
Att ha ner ett pussel innan det är klart får man ta konsekvenserna med att man aldrig få se om det skulle lyckas bli helt.
eller om det helt enkelt fattades någon bit.


Kommer tiden kännas inne, eller kommer jag som nu får flytta runt och försöka rädda bitarna. Pusslet var på vårt finbord. Pappa behövde det, jag och mamma har föröskt rädda det igenom att flytta det på en stort plastskiva,
Går det att göra så med vänskap? Att enbart försigtigt lytta över den på platsbrickan och försiktigt lägga den under bordet.
Men sedan när man plockar fram det igen. så har bitar flyttas, några rammlat av och inget är som det var från början. Fortfarande visste man att det gick att fixa, alla bitar finns ju där framför dig
men som nu, kommer jag ge upp?

Förstå att det går  om man bara lägger ner tid och energi. Pusselbitarna finns där, det är bara att anstränga sig och placera ut dem.

fy så simpelt. fy så värderlös.
Jag  skulle vilja limma fast carolin bredvid sandra och överdem klistra dit emma.
Sedan kunna flytta dem över hela världen och ändå när jag plockar fram dem ska de vara kvar.
men
Vad gör jag om en har råkat ramla av?
eller om någon försvinner.

men det är är ju dumt av mig att jämför verkligheten med ett pussel köpt på COOP.

eller.