stunder av lycka

hur ska jag kunna förklara att du har förändras.
eller hur ska jag kunna inse, jag är inte längre densamma.

"Saknar dig fast du står här mitt framför mig"

Vad nu trasig är, vad det nu innebär att vara hel.

Att sluta fundera, att inte ställa frågan.

Att var nöjd, belåten, att vilja leva.  Är det svårt?

Att vissna trots att du vattnar en, dag efter dag. Att blomma när du tittar på, rör vid en. För att sedan ruttna när din blick försvinner. Är det att vara beroende?

Att födas varje morgon som en ny människa, med nya önskemål. Är det vackert?

Jag föds med nya mål, vissa mål är att bli lycklig, vissa är att för gott lämna er.

Är det fortfarande vackert?

Jag ler inombords, jag blommar även på vintern. Men endast en vindpust kan få mig att tappa balansen och ramla ner på golvet. Min lycka är tunn och skör, ack så skör. Jag vill ge den till dig för jag vet att du skulle ta hand om den. Precis som du nu redan gör.

Men jag tappar mina blad, jag försöker att ha dem kvar, jag kämpar och håller fast dem. Men när vinden kommer förbi tar den mina blad med sig. Min lycka flyger iväg med den kalla vinden, den blandas med höstlöven.

Min lycka är rubbningsbar. Den är osäker och alledels för fundersam. Ska den vara här? Har den hamnat fel? Är jag personen som den skulle bo över hos? Jag hoppas det.

Jag vill det!! Jag vill sluta fundera, sluta ställa frågor, sluta kämpa.

Jag vill ju bli en ros, en vacker ros. Jag vill dofta gott och vara vacker, även när jag är ensam i rummet.

Jag vill ge dig min lycka, men vågar inte. Jag vet ju inte själv hur den riktigt fungerar. Att låta dig försöka dig på den, hur kan det sluta?

Jag älskar dig.
Men jag är rädd, jag är så himla rädd för att vissna och aldrig växa upp igen.