kanske var det du. .

Du är inte hjälten jag skrek på, du är inte prinsen jag väntade på.

Jag är inte hjälten du viskade på, jag är inte prinssesan du bad om.

men vi hittade varandra. Våran stig var inte upptrampad,
vår dörr hade ingen adress.

Men du log, du tog min hand. Din röst borrade sig in mellan mina bröst, in i hjärtat. Ditt leende fastande på min ögonhinna. Du tog min hand, du är inte den jag hade drömt om.

Men nu är du här. Du är plötsligt min verklighet, min vardag, du är nu en del av mitt liv. Du är min prins.

och hur mycket jag än älskar ditt leende, kan jag inte sluta tänka på vem det var jag skrek på i första början.
... och om han kanske förfarande finns där ute.

men det är väl en del av kärleken, att aldrig vara säker.
funderar du ibland?

Kommentarer
Postat av: ellen

Absolut! Jag fixar! Hojta till på msn någon gång bara, så går vi igenom hur du vill ha det ^^ kul att du börjar blogga igen btw.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback